Tack för ingenting ikväll, buss 300

Dagen har varit som alla andra fredagar den senaste tiden i skolan. Redigerarna hade gjort ett bra jobb och jag hoppas att de förstod det, bland all negativ kritik som flödade, riktade både till skrivare och redigerare.

Efter skolan åkte jag hem och packade min väska. Nej, det gjorde jag inte alls. Jag packade min väska i sista stund, eftersom min hjärna inte ville bestämma sig om jag skulle åka eller inte, förän sista stund. Men så blev det iaf.

Jag som verkligen såg fram emot den där bussturen. Tre timmar som jag bara skulle få sitta och lyssna på Christian Kjellvander och kanske sova nån timme. Ångrade mig rätt snabbt när jag insåg hur mycket folk som skulle knöla in sig i bussen. Fick sitta bredvid en gubbe som verkade tycka att hela hans värd föll samman bara för att han var tvungen att flytta sin ryggsäck till sin del av sätet, istället för min. När jag till slut lyckades sno åt mig ett eget säte hade jag piggnat till så pass så sovstunden kunde jag glömma. Resterande tiden kändes bara oändligt lång.

Men nu är jag hemma i Malung trots allt. Visst är det snö här, men det är inte så mycket snö som det lät på mamma när jag frågade henne. Ååh, det är så mycket snö, säger hon.
Bah, ta i lite mer från tårna, vettja.

Helena pratade en del om praktiken idag. Syftet från hennes sida var väl att försöka lugna ner oss som är lite smått nervösa inför det hela (som jag, läs. hypernervös) men på mig fungerade det ungefär i motsatt syfte. Måste nog ta ett allvarligt snack med henne.
Nu är det iaf klart att jag ska få följa med henne när hon ska till Falun och locka nya elever till Molkom. Vi ska till min gamla gymnasieskola och snacka med medietreorna. Världens bästa plats! Då ska jag fan dit och bråka med mina gamla lärare (om nu någon av dem är kvar, vill säga) Hur som helst så ska det bli grymt kul att se om allt är sig likt eller om mycket har förändrats. På fredag händer detta. 

Ger mig för ikväll nu.
Bye bye

Förövrigt så känns det ju sådär när man inte har varit hemma sedan jul, och så blir man bortprioriterad för Let´s dance.
Okej, så farligt kanske det inte var, men lite snopet känns det ju trots allt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback