Bara timmar kvar...
Värmlandsbussen såg väldigt inbjudande ut idag. Men istället satt jag på 92:an mot Mora. Jag vill verkligen inte.
Det viktigaste är väl att det blir någonting, sa pappa.
Det blir väl som det blir, sa morbror.
Pappa förstår inte. Det är ingen som förstår. Eller bryr sig. Och det är faktiskt ingen skillnad.
Nej, jag är inte bitter, jag försöker ju tala om att jag är nervös!!
Töntig, ja, men inte bitter!!
Det är bara att ringa om det är nåt, sa Bosse innan jag stack från skolan i fredags. Det känns bra. Det känns som han förstår mig lite grand, Han förstår min situation, om ändå bara till en viss del.
Klockan är nu halv elva och min buss in till Mora går klockan sju imorgon.
Jag vill verkligen inte.
Jag är beredd att hoppa av nu. Jag är körd.
Det är klart att jag vet att det inte kommer bli så hemskt som jag inbillar mig. Jag är väl inte dum. Men det är så här jag fungerar. Flippar ut och är beredd att göra vad som helst för att slippa. Läs mitt reportage om ni tycker jag är knäpp, då kanske ni börjar förstå.
Fuck off.